Jag satt hemma en regnig kväll och slumpade på filmen En man som heter Ove på streaming. Filmen handlar om en gammal, sur man som bor i ett villaområde och inte verkar vilja prata med någon. Men så kommer en ny familj till granntomten, och allt förändras långsamt. Jag visste inte att jag skulle gråta så mycket den kvällen, faktist.
Varför denna film rörde mig
Det var en scen där Ove minns sitt liv tillsammans med sin fru under många år. Jag såg min egen far i honom den tysta sorgen, det sätt han döljer känslorna bakom irritation och kort mun. Rolf Lassgård spelar honom så väl att du nästan tror det är en verklig person. Filmen påminde mig om hur viktigt det är att se människor bakom deras grumma fasad. Min egen granne beter sig ofta taskigt och sur, men efter att ha sett Ove insåg jag att han kanske bara behöver någon som orkar se honom på riktigt (vilket är lite skrämmande att inse, faktiskt).
Det finns både skratt och tårar
Regissören har gjort något underbart här. Filmen balanserar mellan värmande humor och tunga ämnen på ett naturligt sätt. En minut skrattar du åt Oves möte med de nya grannarna och deras stora möbler, nästa minut får du en klump i halsen när hans minnen från ungdomen visas. Denna växling mellan ljust och mörkt gör filmen verklig och pulserar av liv. Den försöker inte bara få dig att må dåligt eller bara att skratta den vill att du ska förstå vad det betyder att leva ett helt liv med både glädje och sorg, verlust och nya möjligheter.
Vill du se den?
Du hittar filmen på de flesta streamingtjänster eller kan hyra den billigt. Många som läst boken av Fredrik Backman säger att den är ännu djupare och fylld med inre tankar, men filmen fångar känslan perfekt. Jag läste boken efter och älskade båda versionerna lika mycket, bara på olika sätt. Boken ger dig mer bakgrund, medan filmen är visuell och röande på ett helt eget sätt.
Har du sett En man som heter Ove? Vilken scen berörde dig mest? Vilket karaktärsminne gjorde du inre på? Jag skulle älska att höra dina tankar i kommentarerna nedan!
